Ja, jag är minst sagt slut i huvudet. Som om någn proppat den full med bomull.

Så därför blir det inte ett långt inlägg. Mer om allt imorrn, mellan skolan och jobbet!

Lonesome swan

Tell me what is wrong

So you feel thet we've all moved on

And you're feeling so alone

Ja det är så det känns!

Kom precis hem från St. Georg firandet vid Slammis. Fick fyra små märken. Varför låter det så töntigt?!? Som om jag var en liten minior som fått sina första märken. Och ja det heter fortfarande minior. Jag tänker vara konservativ i just det fallet!

Syv ler "Du måste läsa kursen"

Mentorn ifrågasätter "Men är det inte så att det bara var ett prov som misslyckades"

Mamma ger upp "Men ta ett IG då!"

FAN! Ingen tänker hjälpa mig. 1 kväll tills jag ska skriva det avgörande provet.

Jag vet hur det kommer bli. Jag kommer in, lagom opepp, sätter mig och förfäras över provet.

Sen kommer jag gå därifrån med tårar längs kinderna och känna mig dum i huvudet.

Men dom kan iallafall inte säga att jag inte försökt få hjälp.

Det är bara dom som inte trott mig och avfärdat mig...

Peppar till mig för att gå över till Fredrik.

¨

Tjejen i den söta luggen satt i badkaret och skrattade,

hon vinkade häftigt till killen på andra sidan havet

och hon pratade fotboll med kepskillen i soffan.

Hon satt lugnt kvar när hennes kompiasar gick,

och under den där luggen log hon, hon kände sig välkommen.

Hon kände sig inte heller ensam när många andra gick ner två och två till undervåningen.

Hon trivdes med sig själv. Om jag ändå kunde göra det nu!

Förövrigt ska jag dra på fest om några timmar. Jag är nervös. Jag är inte van att vara i andras kök, sitta i andras soffor. Jag blir ansträngd, och känner mig missplacerad. Men jag ska försöka undvika det genom att ta på mig en fin klänning, som inte är allt för prinsess-aktig, för det är nämligen min andra farhåga. Jag klär alltid upp mig, var jag än ska. Nu säger jag inte att jeans och en tröja inte är att klä upp sig, för vissa kan det vara det, och jag tycker ofta att det är skitsnyggt. Men för att känna mig bekväm har jag ofta något jag känner mig fin i. Och det råkar då vara en bakelse till klänning ibland. Det är där haken kommer. Ska jag klä upp mig och själv känna mig bekväm, eller ska jag "klä ner mig", vilket jag ofta gör på fester, för att inte sticka ut på ett negativt sätt. För ofta känns det som om mina prinsessbakelser inte är uppskattade av andra. Samtidigt vill jag inte vara någon jag inte är... See my prob?

ÄH! Det ska gå bra! Det är ju trots allt 50 pers, jag inte känner som kan få helt fel bild av mig, som ska komma. Fast nu får det räcka med negativitet. Det KOMMER gå bra! För först ska jag föra med Lisa, och möta upp Karin. Jag kommer iallafall inte komma dit själv. Tjoho! Nu peppar jag upp med denna:

Spegelbilden talar sanning, och jag vet att det inte duger

Inte för någon annan eventuell jävel som skulle våga sig innanför det svarta

Hjärnspökena tvingar mig att tänka på kommande festen, jag är så ovan

Hur pratar man med någon, utan att det bara är utsidan som räknas?

Allt grundas väl på min dröm jag vaknade ur imorse. Det var en sån där Rosett-i-håret-fina-strumpbyxor-dag och han som ingen vet att jag tänker på ibland stod bredvid mig. Bubblor som av cola fyllde insidan, och jag tittade in i hans ögon. Och så kysste jag honom. Sekunden därefter vaknade jag, och jag vet att det aldrig någonsin kommer hända. Jag kommer aldrig kunna ta det steget. För det finns ju inget att göra åt det.

ÄH! Ni får tro vad ni vill om mig, det är så jag känner iallafall....

Hare så bra nurå!

Det slutliga betyget blir 8 av 10 (tack vare näsblodet blev totalupplevelsen något sämre).

Våren är för jävla hemsk. Mitt liv går som den brantaste bergochdalbanan upp och ner. Det är ljuset som får mig att känna att jag inte räcker till. Jag vill sy dom finaste klänningarna, fotografera alla knoppar och promenera på Söders bakgator. Jag måste gå i skolan, läsa texter om krig och gå och lägga mig innan solen gått ner. Ser ni varför mina vårar aldrig går ihop. Och det gör mig så frustrerad. Så jag gör varken eller. Jag bara skolkar, gråter av stress och glömmer mina drömmar.

Ingen verkar förstå mig. Jag skriker efter hjälp att få ihop mitt liv, men ingen hör mig. Kompisar blir sura för att jag skolkar, mamma tror att jag ändå sätter mvg i alla ämnen, och lärarna tycker jag har en dålig inställning. Kan någon ta ledan ifrån mig, kan någon bry sig om att fråga hur det egentligen är, utan att nöja sig med "Det är bra!"

Här får ni en låt att gråta till.

Jag sitter ensam i mörkret och du sätter dig bredvid, efter ett tag flyttar du närmare.

Jag lutar mitt huvud mot din axel och tittar in i lågorna.

Du rör mina händer, och jag hör inte vad dom andra pratar om, jag bryr mig inte.

Om det ändå kunde vara äkta, finnas något stort, men det gör det inte.

Jag känner längtan efter något stort som kan få mig att känna lycka utan att förstå det.

Som ni märker är jag hemma nu, alltså inte borttappad från ön långt bort i stan.

Bara för att jag är på så himla bra humör, och har så bra musiksmak kommer här Dagens Tips. Känn sommarvibbarna, och glädjen spridas i kroppen och snart dansar ni som de dansar i videon.

1. Jag har fina vänner så som Matilda. Lunchade sushi med henne på vårt ställe.

2. Sushi är monstergott!

3. Att baka kakor är mysigt, får mig att känna mig som en hemmafru.

4. Jag kan prata om D utan att sakna honom.

5. Jag är snygg, eller nä, jag är fanemig sööt!

6. Sommaren kommer bli bra.

En så fantastisk hård text, om kvinnovåld som tyvärr sker. Dom jävlarna ska skjutas!!

Imorgon blir kanske en klarblå-himmels-dag med rosetter i håret, och fina stumpbyxor!

1. Arg på mig själv och lärare efter historia-prov.

2. Franska-provet åt helvete också. Från mvg till g....

3. Kompisar med pojkvänner. (inget ont mot dom, det är bra att ni är kära, pussas, träffas varje helg) Jag är bitter...

4. Vill inte springa, motionera, eller tvingas träna av skolan. Det finns en anledning till att jag valde sam-natur!

5. Har inte kvar mina drömmar om design och Frankrike.