ADIOS AMIGOS!

Hotellet låg mellan bergen och havet i Alanya, och inte långt ifrån låg det en moské, så vi fick även avnjuta, trots ett visst avstånd, lite turkisk kultur.

På pappas födelsedag tog vi en dagstur med båt. Det mesta gick ut på att vi fick bada på olika platser, men vi fick också simma in i grottor och där få lerbad. Tyvärr av påträngande turkiska män som inte förstod vanliga sociala koder. Väder man bokstavligt talat ryggen mot någon tyder det väl stark på att man inte är intresserad, Eller!?!

Detta är en av få bilder jag är med på, och det beror väl mest på att jag befunnit mig bakom kameran, och inte vågar släppa ifrån mig Mozart. Men här sitter jag och mamma på en restaurang på papis fördelsedag. Det blev inte ett särskillt stort firande. Men lite presenter från mig fick han allt. Jag hade plockat ihop ett festival-paket innehållande regnponcho, t-shirt, strumpor och ett Happy-meal-bidrag på 100 kronor.

Dagen därpå tog vi oss upp på berget och slottet som är placerat där. Otrolig utsikt, och en fantastiskt söt gubbe till guide. Till skillnad från alla äckliga försäljare som skrikit "Sexy lady" och "Lady Gaga" efter mig och min syster var han en väldigt behaglig typ. Då han inte ens kunde engelska, eller svenska som alla andra för den delen, dög kroppsspråket alldeles utmärkt!

Sista dagen spenderades såhär för min del. Svidande hud, brännande vader och vätskebrist blev orsaken till mitt sängliggande. Äsch! Jag led inte av det då man blev uppassad av sin syster, åt chips och tittade på Garfield. Trevlig semester helt enkelt!

ADJÖKEN!

Dagens låt-tips blir Oskars låt Din Mamma, som snurrat frenetiskt på repeat i min mp3 under min Turkiet-resa.

Sådär låter det alltid när han återkommer till mig, och det är alltid han som måste gå, sova, och allt han måste göra just när jag förolämpat honom som värst. Men frågan är om det är jag som faktiskt blir mest påverkad av hans regelbundna sms? Jag tror faktiskt att ångesten över att det förflutna och saknaden av honom väller över mig är större än nyfikenhet hos honom som kommer att förvandlas till besvikelse. Det är helt enkelt jag som drabbas hårdast av hans återkommande sms.

I övrigt har jag inte gjort mycket. Jag har somnat och sovit framför teven i tre timmar, ätit ett helt paket kakor och tråk-surfat runt på olika hemsidor. Allt får mig att må illa, särskillt tanken på att jag ska jobba imorgon. Jag får ont i magen, skakande händer, rent utsagt panik innan jag cyklar iväg och jag vill vända om så fort jag ser restaurangen. Det är inte så att människor där är elaka, så det är inte en orsak. När jag sedan kommer hem är jag helt slutkörd, och det bidrar inte till att jag får en positiv bild av jobbet. Jag tror att jag som vanligt är rädd för att göra fel, men den här gången på en helt annan nivå. Och min tanke är: Ska man må såhär dåligt varje morgon innan man kommer dit? Är det såhär det kommer vara varje dag inom min karriär? Jag tror och hoppas inte att det är så, men då är nästa fråga: Är det här bara tillfälligt, eller är det den här arbetsplatsen som alltid kommer få mig att må såhär? Jag vet att jag kommer jobba fram till oktober, för det har jag kontrakt på, men frågan är vad som händer efter det. Jag kommerr att få ta mig en rejäl funderare...

Peppad? nä... Varför? Jag är nog fördomsfull och färgentlig mot sånt som inte är som det brukar.

Men om en vecka kommer jag säkert tillbaka brunbränd (snarare röd!) från en fantastisk semester.

Därför kommer inte bloggen vara uppdaterad, som ni kanske räknat ut.

Tills dess, Ha det bra :D

.

Vad jag lyckats förstå av min skolas extremt dåliga info om projektarbetet, ska det bestå av en loggbok samt en slutprodukt, och det är slutprodukten som jag funderar på vad det kan tänkas bli för min del. Jag har fördelen, eller nackdelen beroende på hur man ser det, att ha linjen sam-natur att utgå ifrån. Jag kan ju i princip välja vad som helst att jobba med. Min linje täcker allt, okej nästan allt, och det kan ju ses som ett problem det också. Hade man gått bygg inriktning el, ja då hade ju möjligheterna varit aningen mindre.

.

Därför har jag funderat på om jag ska väva in min textila hobby i arbetet. Det skulle kunna bli endera ett praktiskt eller teoretiskt upplägg och jag har mina drömmar om vad det mer precist skulle handla om. Jag skulle kunna titta på modeindustrin ur ett samhällsvetenskapligt synsätt likväl som ett naturvetenskapligt. Dessa skulle då båda bli ett teoretiskt arbete. En tredje möjlighet vore att titta på modet i miljösynpunkt, men mer på ett praktiskt sätt en det naturvetenskapliga. Att på något sätt använda återbruk och få en slutprodukt liknande en utställning. Vore inte det jäkligt ballt?

.

Drömmarna om ett mer praktiskt utförande och slutprodukt har oftast varit markant större men jag har trängt undan dom eftersom jag vetat att ingen annan skulle vilja haka på det. Man bör ju nämligen vara två eller tre per projektarbete. Men här om dagen blev jag glatt överraskad av en kille i min klass som avslöjade att han i framtiden vill skapa ett eget företag och satsa inom modevärlden, visserligen inte med samma inriktning som jag, men det är ändå lite åt rätt håll. Så nu lever drömmarna igen. Jag kommer ju aldrig våga föreslå att vi skulle satsa på det, om inte något stort händer, men det är en möjlighet iallafall.

.

Ett långt inlägg om något jag eventuellt oroar mig för i onödan. Men det är bra att vara ut i god tid! För vad som skrämmer mig är när jag går in på facebook och ser att tre kompisar är på stadsbiblioteket och jobbar på projektet. Skrämmande!

Det låter väl som en bra början på sommaren, med poolparty och nattpromenader. Men det som skulle få allt att bli ännu trevligare vore om jag kunde vara vid medvetande då allt detta händer. De senaste dagarna har jag somnat var och varannan timme i soffan av utmattning. Jag har tvingat mig själv att hålla upp ögonlocken under middagar hemma samt bilfärder som jag själv velat ta. Det kan ju vara ren utmattnig efter ett tufft år då ingenting blivit riktigt som jag trodde, men den tröttheten har jag erfarat bara håller i sig en dag, och sen övergår i semester-njutning. Så jag funderar på om det verkligen kan vara så enkelt.

De senaste dagarna har fyllts av poolpartyt som jag redan skrivit om, promenader i Uppsala, 4 timmars arbete och shoppingtur i Stinsen, så jag kan helt klart säga att jag inte bara suttit hemma och slappnat av. Jag har tvingats upp 8 av olika anledningar, för att sedan stanna uppe till över midnatt, sömnlös och stirrig. Men när jag väl får lite sömn drömmer jag att jag blir kramad, jag känner närhet men framför allt ömhet. I drömmen finns någon som bryr sig om mig och viskar runda små ord mot mitt hår. Och när jag vaknar kan jag minnas, och näst intill sakna drömmarna. Det blir på ett sätt min andra verklighet, ditt jag kan försvinna då ögonen faller ihop.

Jag vet inte vad det är som driver mig just nu. Motivationen kom som en fläkt för några dagar sen, jag blev inspirerad så pass att jag gick upp på mitt arbetsrum och skissade och till och med började på ett par shorts. Men precis som en sommarbris försvann den och övergick till ett vindstilla läge, så nu ligger shortsen på bordet och väntar på nästa impuls. Ett annat exempel på min orkesbrist är att jag fick kämpa mig upp ur soffan för att baka en kladdkaka. Dessvärre kom illamåendet som följt mig dagligen precis efter jag tagit den första tuggan. Jag känner mig konstant mätt, så där mätt att det går över i illamående, så där så att det hindrar en från att göra det man känner för.

Det är helt enkelt något som inte stämmer just nu!

När sista bussen gått är det dags att bege sig hemmåt. Jag och Lisa gör sällskap med två killar. Åter igen skrattar jag, för jag kände lycka då hon berättade historier om Totte och Emil. Något stort och fint fladdrade i hjärtat. En kolibri kanske. Jag var inte socialt missanpassad, jag kände ingen ångest över mina misslyckade betyg, och jag lyssnade på glad musik från tider med människor jag vill glömma, utan att tänka på personerna. Här kommer lyckan för hundar som oss!

Fula kläder, usel musik och dålig närvaro. Redan efter sista låten är jag besviken. Det här är inte det jag förväntat mig, då jag förväntansfullt poppade i bilen ner till Hässleholm. Sannolikheten är nog stor att Daniel inte är van eller passar som frontfigur för sitt eget namn, för under konserten ser jag ingen skillnad på hans och trummisens roll längst bak på scen. Trist och uselt. Fan jag som hade hoppats på något fint!

Betyg: 1/5

Han står i det blå skenet i sin cape och med den akustiska gitarren runt halsen. Jag vet att jag kan komma att bli besviken, men på något underligt sätt blir jag inte det. Broder Daniels låtar är ju fortfarande bra, trots att de framförs av endast den tidigare frontmannen. Men frågan är om det är tragiskt? Han kan inte gå vidare med egna projekt och jag känner att han borde lämna BD som det en gång varit, ett av Sveriges mest inflytelserika band. Halvmagiskt men Tragiskt!

Betyg: 3/5

Jag förväntar mig mycket och får faktiskt ganska mycket tillbaka. Fyrmannabandet öser på rejält, men verkar inte riktigt förstått att de är just ett band, för samspelet mellan dom kunde varit bättre. Med låtar som 0007 och 0011 som knappt innehåller någon lyrik, och med tanke på at jag är en musikälskare som poppar till texter är jag förvånad över att konserten lyckas gå i land så bra. Mot slutet börjar öseriet från basisten gå över styr vilket ter sig genom att han spottar ut i publiken och välter stativ, men det kompenseras med upplevelsen att jag nästan lyckas fånga en av trummpinnarna som fyger ut bland de få som velat ta sig till spelningen.

Betyg:3/5

Slagsmålsklubben:

Jag har ingen aning riktigt om vad jag kommer få se mer än att det är elektronisk musik som kommer strömma ur högtalarna när jag går mot stora scenen. Och visst är det elektroniskt, 3 synthar och en hel del datorer står uppradade framför backdropen som skyltar med SMK. Och när medlemarna i gruppen kommer ut är jag helt förtjust. Deras klädsel består ungefär av det man kan hitta i ett barns utklädningslåda, karatedräckt, orkesterjacka och alla möjliga hattar och paraplyer, i vitt och rött. Bara det är ju så klockrent! Trots stekande hetta trängs runt 6000 människor när de bokstavligen studsar upp och ner. För det märks att SMK vet hur man livar upp stämningen då Övningsköra dras igång som sista låt.

Betyg: 5/5

Ut kliver mannen som brukar ha kammat hår och kostym ut på scen i Dyllan-tröja och jeansväst med ruffsigt hår. Har han vaknat på fel sida tänker jag, och det har han nog, eller bara vant sig vid kritikers hyllningar för väl. Men samtidigt tänker jag att hans musik ändå kommer rädda denna, för mig stora tabbe, men icke sa nicke. Bra låtar görs i nya sämre tappningar och helt nya låtar blandas hej vilt med snook citat. Det är så dåligt att jag tillslut lämnar scenen och lägger mig på en gräsmatta och somnar en stund!

Betyg: 2/5

Maja Ivarsson är precis så snygg som hon alltid är i sina skyhöga klacka och minishorts på scen. Jag förundras över hennes energi, och förmåga att studsa runt trots valet av skor. Liksom The Ark är Sounds en riktig hittmaskin. Hit me! avlöses av Living in America.

Betyg: 3/5

Festivalens höjdpunkt slår in fredag kväll och det är framför ett fullproppat torg Håkan kliver in på scen. Lika charmig som alltid, när han drar igång med Dom där jag kommer ifrån, som följs av Kom igen Lena!, och publiken är med på noterna direkt. Det hoppas och dansas, applåderas och skriks. Det är Sveriges popkung som står framför oss, och äran är nästan på våran sida. De lugna partierna är lätta som fjädrar då de berör ämnen tunga som bly och precis som alltid kommer tårarna vid Jag vet vilken dy hon varit i. Det är väl svårt att vara opartisk när det gäller Håkan, för en dålig Håkan-spelning förtjänar ändå ett högt betyg.

Betyg: 4/5

Jag har precis mött upp min konfa-kompis Emma när Kooks drar igång, så vi rör oss snabbt mot mitten av trängseln för att se så bra som möjligt. Och visst visar det sig att vi kommer se snyggingen Luke Pritchard riktigt ordentligt då han öser på på sin akustiska gitarr. Trots att jag bara hört några få låtar sjunger jag med i de flesta, jag fångas liksom upp i de glada melodierna, och deltar i allsången. Lagom varmt, bra sällskap men framför allt ett bra The Kooks gör spelningen till torsdagens bästa akt.

Betyg: 4/5

Mixerbordet står framme och soundchecken är överstökad när jag kommer fram till scenen Chili! Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig utav den här akten eftersom jag inte hört någonting från eller om dom, förutom lovorden från min pappa. När de kliver ut på scen och tar de första tonerna blir jag först förstummad eftersom det inte är vad jag trodde efter att bara hört namnet, men därefter kommer rytmen in i kroppen och jag dansar på. För det är dansant det som kommer ur högtalarna. Om jag nu hade förväntat mig något hade det varit ett litet indie-band med akustiska gitarrer, men det som står framför mig är två kvinnor och en man i missmatchade kläder som sjunger opera till discomusik. Det är bästa förklaringen på något så bra som detta. Hercules and love affair står helt klart för dagens överraskning!

Betyg: 3/5

Det är nästan obligatoriskt att gå och se The Ark den här sommaren eftersom det är deras sista turné de ger sig ut på innan bandet läggs ner efter det. Så det är med bestämda steg i mina gummistövlar jag stegar längst fram vid kravallstaketet. Jag slås över hur bra låtskrivare bandet måste vara eftersom varje låt som strömmar ut vid mörkrets första inbrott alla är hittar. Och konserten är nästan som alla Ark-konserter, flera klädbyten som inkluderar Ola Salos latexskinnbyxor, mellansnack om individers rädslor och kamp mot något stort. Men jag sa nästan. För det märks på bandet att det är deras sista turné, de drar ut på publikens allsång, öser på mer i gitarr-riffen och tackar ödmjukt för de 11 åren fansen hängt med. Trots avslutet med guldglitter flygandes ut över publiken är helhetsintrycket inte fulländat. Caleth you cometh I är vacker men den ricktigt medryckande känslan uteblir.

Betyg: 3/5