Nöj dig helst bara med mig
Du måste vara blind, döv och dum.
Som inte förstod vad du hade.
Du hade någon som kunde ha ont för dig.
Säg inte "det var du som gjorde slut".
Du gjorde slut.
Nöj dig inte med vem som helst.
Bara någon som mig.
Helst bara mig.
Glömma!
Någon måste vara knäpp! Har inte uppdaterat på tio år ungefär men fortfarande har jag två-tre läsare nästan varje dag. Vad gör ni? Gottar er i mina depressinonsanteckningar?
Hur som haver känns det som det är dags att börja skriva igen. När 24 dagar förflutit sedan jag kvävdes av sorg, när vännerna redan hört allt som finns att säga. Tio gånger om. Då kan jag hitta ord på det sätt som passar mig bäst. I skrivande stund flyter orden bara på. När någon frågar sarar jag mest bara att jag överlever, lämnar ämnet och försöker glömma.
Glömma hur han höll mig, glömma USA, glömma att han var bäst. GLÖMMA! Hur fan ska man göra något sådant när det inte är avslutat? När det fortfarande fanns något att hämta. När han sagt alla de fina sakerna. Glömma? Hur gör man?
