Att flytta till en kontinent 6280 kilometer bort. Att flytta till ett land man endast varit i sju dagar tidigare. Att flytta till en stad som man bara sett en tiondel av. Att flytta till ett område som man i Sverige aldrig skulle överväga att flytta till. Att flytta in i ett hus med tre människor som man aldrig någonsin träffat.

Här om dagen var jag tvungen att tänka igenom saker och ting. Vad gör jag om jag inte lyckas komma in i en vardag, om smärtan under revbenen inte avtar och tårarna inte slutar rulla. Att flytta hit är inte som att åka på semester. Det är så stressande att jag väljer att inte äta mat, bara ligga raklång i en park och stirra upp i det klarblå. Min plan blev följande:

 

Idag var en o så fantastisk dag. Det började som vanligt med havregrynsfrukost och facebookinteraktion med mina fina där hemma. Därefter fick jag en liten dipp precis som vanligt, med ånger och tvivel på om det här verkligen är rätt, och rädsla för hyresvärden, men den här dagen var det faktiskt inte så illa. Botemedlet var nämligen att jag skapade mig en femstegsplan för vad jag gör om allt skiter sig totalt. Det kändes så mycket lättare då, vilket gjorde att jag kunde släppa rädslan inför hyresvärden och känna att jag faktiskt inte kan göra någonting åt det just nu.

 

Sedan tog jag mig i kragen och insåg att jag var tvungen att ta till vara på det extremt fina sommarvädret. Jag tog på mig min egensydda byxdress och styrde kosan mot 9/11 memorial. På tunnelbanan kom jag på att jag glömt kartan hemma, men bestämde mig för att åka iallafall. Ground Zero var inte mycket att se. En stor byggarbetsplats. Så jag fortsatte vidare till Battery Park. Åh jag älskar't!! Det är rent, fullt med människor men inte överbelamrat, fina båtar, fontäner vatten som kluckar, ÅH!!!! JAg hittade verkligen ett ställe där jag kunde slappna av fullt ut.

 

Så där satt jag i flera timmar och läste en bok och solade. Tog vägen hem genom Tribeca senare. Där vill jag verkligen bo! Jag skulle haft is i magen och inte hoppat på Brooklyn-lägenheten som jag har skrivit avtal på. Då hade jag kanske kunnat bo på Manhattan. Det hadet varit väldigt skönt! Det visade sig att det inte gjorde något att jag glömde kartan hemma. Det är så otroligt lätt att hitta här, även down town där gatorna inte är ett rutnät. 

 

Jag har nu ätit middag, tittat på football och Big bang theory samt hängt lite med en irländsk kille. Ögonen faller ihop nu och det är dags att slumra till.

 

Adjöss vi hörs imorrn!

Allt här skakar. Jag tvivlar på att jag kommer känna det om några veckor då kroppen har vant sig. Hela tunnelbanesystemet, som ibland ovan jord liggen 30 cm från ett höghus, gör att alla byggnader darrar till då vagnarna passerar. Här på hotelet ligger den närmsta tunnelbanan så nära att jag skulle kunna röra tåget om jag sträckte ut armen genom fönstret. 

 

Det finns ett efterlysningssystem till mobilerna. Fick igårkväll en notis i mobilen med rubriken Säkerhetsvarning. Tydligen skickar någon myndighet ut efterlysningar efter folk eller bilar som de vill hitta. Igår var det en vit Honda med angivet registreringsnummer som skulle fångas in.

 

Skolmat är inte riktigt det man är van vid. Var på en orientationträff med alla internationella studenter och när alla studievägledare och biblotikarier pratat färdigt bjöds det på lunch bestående av: pizza, snittar, chips, snickers och vatten på flaska. Mycket nyttigt!

 

Det finns inga restauranger. Då tänker jag främst på Sitta-ner-med-familjen-och-ha-tallriken-stående-på-en-duk. Visst finns det restauranger överallt, men de är mer grab and go, du får din pizzaslice och så äter du på väg tillbaka till kontoret. Det här berör ju inte mig så värst mycket, jag lagar ju min egen mat, men jag är förvånad att matkulturen ser ut så. Det kryllar ju av turistande européer som säkert saknar det.

 

 

 

 

Carbonarasåsen krämade till sig utmärkt efter en minut i skålen

Fick träffa Elmo efter vandrande upp och ner längs 7th och Broadway

Gick in på Victorias Secret och Forever21 utan att handla något

Counseling och International Division är mycket trevliga

Fick en extremt god kaka med nötter och kaffecreme efter lunchen

Det finns många svenskar och norrmän på skolan

Det sitter en snygg kille framför mig som spanar lite på mig

 

 

Tar över rummet från en dansk kille. Han visade mig runt i lägenheten och taket där man kan chilla. Har även träffat en av mina roommates, Joe,  som verkar schysst. Däremot känns min landlord ytterst skrämmande. Det är helt klart en man som måste veta att det är han som kontrollerar allt. Fick mycket creeps av honom...

Uppdaterar mer om hur det går med allt det här imorrn efter min introduction day på skolan imorgon. 

Godnatt!

Det här med att hitta lägenhet har ju inte gått så bra. Har, utan att skojja, skickat iväg 50 mail och fått fem svar. Har fått några inbjudningar till öppna hus, men när man åker dit så svarar ingen då man ringer på. Suck -.- Börjar bli panikslagen!! Just nu ser mina dagar ut som så här:

 

Vaknar 6.00, kan inte somna om

Tvinagar mig själv att äta havregrynsgröt, mår illa

Går ut på stan, äter knappt lunch

Har kul på stan, fotograferar litegranna

Sätter mig på tunnelbanan hem, inte hittat till några visningar

Går och sover, ledsen.

 

 

Mycket ledsam tillvaro faktiskt. Varje morgon är som en klump i magen, oro över att intte ha någonstans att ta vägen på tisdag, oro över att pengarna ska ta slut, oro över att kanske behöva åka hem.

Det här var ju kanske inte kul att läsa tänker ni! Nä, men bloggen kommer innnehålla alla känslor, inte bara de instagramskimrande ljusa stunderna. 

Min mobil har fått följa med planet tillbaka till Sverige av misstag så jag var så illa tvungen att köpa en ny, därför slog jag till på en iphone 5c. Förutom det har jag åkt sjukt mycket tunnelbana hej vilt, köpt havregryn på storpack (yaaay jag slippe mcmuffin imorgon!), och förälskat mig i East Village. Längre inlägg än så här blir det inte på grund av jetlag och storstadskoma

Resan gick väldigt bra, planet var visserligen fyra timmar sent, men för det fick jag matkompensation på Arlanda. På vägen över satt jag och lyssnade på King of the world av First Aid Kit och log för mig själv. Så nu är jag alltså i Brooklyn, har fått sova några timmar, men hamnar bara i en halvkoma. Där man drömmer verkligt läskiga mardrömmar om att bli rånad, och att inte hitta frukost. För att vakna till och tro att allt är sant. Dessutom bor jag på ett hostel så jag hör alla andra snarka, och deras alarm som de inte verkar veta hur man stänger av. Delar hur som haver rum med en tjej från Frankrike, och har på mina få timmar även pratat med en urgullig tjej från Japan.

 

Klockan är 05 och jag väntar bara på att klockan ska ticka på så att jag kan få hitta en bankomat, få i mig frukost, köpa ett tunnelbanekort och ge mig in till Manhattan för att leta bostad. Trodde att resan över skulle bli jobbig att hantera psykiskt, med rädsla för gränsbevakningen, att hitta en taxi och att checka in på hostelet. Men dom sakerna gick utan problem, just för att jag visste vad jag kunde förvänta mig. Den kommande veckan kommer nog vara desto mer utmanande. Att bara ha sig själv att räkna med, komma underfunn med var man handlar mat och framförallt rädslan över att inte hitta boende.

 

Klockan har blivit 06, när kan man gå upp tro? 07 kanske? 

Cityterminalen 20.05 fyra fantastiska personer står framför mig och vi gruppkramas. Jag blir tjock i halsen och avstår från att prata. Senare när vi endast är tre kan vi alla prata öppet om hur jobbigt det är att lämna sina fina vänner vid en buss till Linköping. Det är som att man inte får, är berättigad, att tala om för varandra hur mycket man tycker om dom då man bara känt dom i två månader, varav man spenderat 10 dagar i varandras sällskap. Det är för tidigt, vänskapen är så ung. Men om sex månader återstår kanske inte ens en bekantskap. Vi har iallafall lovat varandra att vi ska ses om ett halvår, att jag ska bjuda in till reunion så fort jag satt foten på Arlanda, och det tänker jag hålla! Samtidigt är det så jävla fint att veta att man klickat så himla bra med ett gäng, att man har polare som springer efter ens tåg när det rullar av plattformen. Gabb1, Jul1, 1lias och F1ny ni är allt bra fina ni! 

 

Nu återstår det bara en kvart tills jag ska ta mina feta väskor och åka till Arlanda. Det börjar fint med en tre timmars lång försening, så när planet egentligen lyfter vet jag inte. Adios Sverige, nu bär det av på riktigt!

I en värld full med aspergersymtom finns det två saker jag älskar. Den ena är checklistor, inköpslistor, bucketlists, helt enkelt listor av alla de slag och den andra: sammanfattningar.

Från studenten fram till på måndag har varit en mellanperiod i mitt liv. Då jag bestämde mig för att det var okej att göra ingenting vissa dagar, tjäna lagom med pengar och eventuellt lista ut vad man skulle ta sig till härnäst. Så nu tycker jag att det passar sig fint med en summering av denna period, och varför inte då i listform?!

 

2/6-12  -  21/09-13 har jag hunnit:

 

Skaffat skilda föräldrar och flytta ifrån mitt barndomshem

Träffat en av de finaste människorna

Gjort slut med en av de finaste människorna

Haft tequilarace och spytt på fyllan för första gången

Avslutat valborgsnatten på korridorsfest

Lagt mitt nummer i någons 20-pack

Slitit på två jobb och jobbat 120%

Haft total jävla Håkaneufori i flera månader

Hånglat med heta brudar

Hånglat med heta grabbar

Sjukanmält mig för att få stanna på kolosal-dunder-braiga Lägr1

Älskat varje sekund jag spenderat på kroki

Delat hotell med Håkan

Snön hade precis börjat slaska sig, håret var fettigare än någonsin och övertiden var så stor att cheferna sa till mig att jag inte fick jobba mer. Då tog jag en buss till Ransberg, mest för att ha en anledning att inte ta min röda trotjänare till restaurangen. Jag hamnade på en föreläsning som hölls av Sanna Sundell, och trodde den skulle innehålla lika mycket svammel som de tidigare. Kanske var det att vi alla var tvugna att fuldansa, fick fundera på vem man är istället för vad man gör, eller kanske det faktum att vi skulle visualisera våra liv om fem år, som fick mina skrattgropar att krampa. Jag såg mig själv vakna upp i en storstad med en teater som spelade för åtsålda sallonger varje kväll. Bakom de röda draperierna stod jag redo för snabba klädbyten och inprovisationslagningar. Jag bestämde mig för att bli kostymör. Eller att iallafall våga hålla den drömmen levande.

 

Det var här jag bestämde mig för att flytta till New York. Utan Sannas tips om att bryta ner drömmen till mindre mål hade jag aldrig kommit iväg. Det här blir alltså omstarten för bloggen walveus. Här kommer tankarna samlas, allt från dödsångesten över att vara bostadslös till glädjeskutten mellan vintageaffärerna och Central park. Dessutom kommer ni även kunna följa allt i bildform på instagramkontot walveus som jag skapat, trots min teknikfientlighet.