Varje år har haft ett namn i mitt liv. Namnet av den man jag älskat, och saknat. Jag trodde att det här året hette W. Men ju mer tiden går, ju fler som får mig att känna mig älskad, känner jag mig ännu mer rotlös. Att alltid haft en specifik person att tråna efter har blivit en vardag. Men nu finns där plötsligt tre. En jag glömt bort hur mycket jag tycker om, som får mina leende kinder att krampa när vi väl träffas, där jag ständigt kommer få börja om med att bygga kärlekshistorien. En vars leende smittade av sig redan första dagen. Som när han nynnar på Gullbergs kaj paradis känns så oerhört bekant. Det var som att hitta sig själv, i någon annan. Jag visste att jag skulle kunnat älska honom. Hela hans sätt att vara påminde om allt det jag vill ha och någonsin kommer att stå för. Men den kvällen jag träffade honom gick jag hem med en annan. Hans barndomsvän. Som kan locka fram det mest förbjudna inom mig. Jag blir liksom den där tjejen jag och samhället försöker trycker bort. Det är honom jag kommer träffa först, trots att det är han som betyder minst.