Min önskan gick kanske i uppfyllelse för idag var en bra dag. Provet gick bra och jag önskade alla en trevlig helg, jag satte mig på vårdcentralen  och fick mina två vaccineringar, jag lämnade in min punkterade cykel och gick långsamt hemåt. Vinden slet i mitt hår, men det landade inte i ansiktet. Jag gömde mina ögon bakom mina solisar och njöt av den blå himlen. Inte ens den röda Volvon som tutade fick mig att bli äcklad. För det här är en bra dag!

Tredje natten jag drömde om hur jag springer ifrån honom. Jag gömde mig i ett bollhav, men trots de färgglada kulorna hittade han mig. Han slog armarna om mig och bad om förlåtelse, men jag reste mig upp och sprang ut i luften, förbi gungande barn. Självklart följde han efter helt oberörd. Mina snabbaste språng var ingen match för hans långa steg. Jag ger upp, lutar huvudet mot hans axel och blundar. Förlåter.

Väntläge är ett precist ord som stämmer in på hur jag känner just nu. Dels har det väl med den årliga vårångesten och tröttheten som jag nämt i några inlägg, samt att det mesta går emot mig, så som punktering på cykeln och borttappad kamerasladd.

Nu inser jag vilken inspirationskick jag fick utav att gå kursen i helgen.

Om en vecka är jag på festival. ÅH! Jag längtar så, så jag har börjat peppa upp nu med musik därifrån. Lite smakprov kommer här:

Jag vet precis hur det är att mista vänner. Alldeles för väl. Det börjar bara med den enkla känslan av man känner sig åsidosatt, bortvald, som om någon annan är mer intressant, har mer att ge och är mer hängiven. Det är dom där samtalen, blickarna mellan sin vän och någon annan som river upp de där såren som tar år att läka. Trots det är de så svåra att först upptäcka och sätta fingret på. Första gången man förlorar en vän till någon annan är man helt blind, eller helt enkelt så blåögd att vägra inse de första säkra tecknen, för tro mig de är många. Men efter ett tag blir man bekant med de yttre företelserna, som ett samtal extra, andra lunchkompisar och till sist bryts ens vanliga vanor tillsammans. Självfallet kan det vara så att jag överreagerar, tar allt på för stort allvar, men jag har varit med om det tillräckligt många gånger för att inte kunna riskera att ignorera tecknen.

Jag vill så gärna bara sätta mig i mitt arbetsrum och sy en fin klänning, eller en tröja, kanske något enkelt som kan få mig fast i det där beroendet som får mig att glömma middagar. Men jag har ingen ork, ingen lust. Jag orkar inte ens byta tråd i maskinen för att laga min nya fina blåa klänning. Jag känner mig så orkeslös och viljelös på en gång.

Var ilskan kommer ifrån vet jag inte, om jag ens kan kalla det ilska. Det är mer som misstro. En svag känsla av att personer i min närhet är 'fake', för att använda ett ord jag egentligen inte tycker om. Det har hänt något med min klass på sistone. Alla är så beroende av människor i sin närhet. Till en gräns är det bara normalt, men just nu känns det som om vissa upphöjs till skyarna för att de utstrålar en energi de andra vill ha. Snälla våga vara personliga, istället för att smälta in med massan! Våga stå för att du tycker att convers är fula om du tycker det, eller säg att du tycker om större tjejer om du verkligen gör det. Det är så tråkigt att se så många kopiera varandra. Jag är ju i och för sig inte världens mest utstickande person, men jag är iallafall medveten om vilka signaler jag skickar ut!

Gråt för att sedan bli upppeppad (Ja! det stavas med 5 p:n idag)

Buss 542 ankommer om 2 minuter, det är då tårarna kommer.

Fleecefilt som inte värmer

Hur många bloggar kommer inte ha precis ett sånt här inlägg ikväll?

Ända sedan jag var sju år har jag trott mina föräldrar ska skilja sig. Varje vecka ett bråk uppstått har jag trott att slutet var nära, men nu känns det som om det snart är över. Mina föräldrar har helt tappat gnistan mellan varandra. Det gör så ont. En diskussion om vi ska flytta urartar till anklagande. Jag tror nästintill att de bara är tillsammans för att jag och Emma ska ha ett tryggt boende. Frågan är om de är bra för varandra? Jag önskar så att svaret var ja...

Jag tänker inte ens försöka skriva någonting om den här låten för den säger sitt ändå!

Allergitabletter tillsammans med päronsoda. Är inte livet juvligt?

Bandet jag ska pusha lite extra för idag är Peggy Lejonhjärta. Har precis hittat brödraparet och har därför inte riktigt bestämt mig om det är kanoners eller inte. Vet ni vad: avgör själva!

Det varma vädret bidrog till att jag tog mig en orienteringsrunda efter skolan. Det är så fascinerande hur jag kan känna mig så liten och skrämma upp mig själv i skogen. När jag springer får jag ibland en känsla av att jag är bevakad och jag tycker mig höra konstiga knak. Paranoid, är nog det rätta ordet. Därför skulle jag nog kalla mig en stig-orienterare. Jag håller mig till stigar så gott jag kan. Inget virrande bland granar för min del, tack!

Uppdateringen här har ju inte varit så galant som den borde. Men nu ska det bli en liten bildboost från NT-dagen i torsdags. Lite sent, lite oredigerat, men ärligt talat jag har varken tid, ork eller lust att pilla med dom. Mycket tårt-bilder, men det är ju det som gäller den 5 maj, tårttävling till 1000

Varför finns filmer med lyckliga slut där killen får tjejen i slutet, som en saga från barndomen. Det gör oss singlar bara bittra och ledsna. Jaja, jag får skylla mig själv som frivilligt la mig under filten i en och en halv timme om inte mer, för att inte få mer än tårar och saknad av någon (För just nu tänker jag inte skriva om att jag saknar honom).

Om hopplösheten efter ett slut. Jag lyssnade på den här on repeat för ett halvår sedan.

Dagens pepptips är denna låt. Jag blir så full i skratt av Timo.

Redan vid första basdunket vet jag att det är vår låt. Den med texten jag kunde fnittra till i timmar. Då jag satt i en stor datorstol och tittade ut på tallen mot den klarblå himlen. Inte ens den snygga killen bredvid som lagt armen runt mig kan få mig att fokusera på nuet. Två minuter senare tittar jag ner på datorn. Någon har satt på en T ïesto låt. Jag lutar mig mot trappräcket och andas ut. Vad fan gör jag här?!? Om jag ändå ställt mindre krav hade jag kunna varit hos honom. Det är försent, ändå smsar jag ett försiktigt heej! Inget svar.