Om du någon gång blivit arg eller ledsen av något av mina inlägg är det dags att sluta läsa nu, för nu kommer det komma ett som är fullt med negativitet, ångest och förakt. Ett som är hämtat direkt ur det jäkla liv jag lever. Så stäng isådana fall ner det här fönstret.

 

Att ha färre kompisar när man är i 20 års åldern, än vad ens pappa har när han är 50. Det är något som skär djup inom mig. Efter gymnasiet lär man sig att man måste vårda dom relationer man har. För särskillt många tillkommer inte. Och till en början är det lätt, gymnasietiden är inte glömd, andra människor har inte kommit i mellan. För det är just det som hänt. Jag sitter kvar på samma jäkla ställe, medan alla andra har börjat bygga sina liv, på helt annan ort. Uppsala, Norrköping, Tanzania, Linköping. Inte en jäkel finns kvar. Och jag ligger fortfarande och stirrar upp på det räfflade taket.

 

Men är man arbetslös, kan man åka till alla dom där städerna, om man bara var välkommen. Jag beskriver i målande ord hur vi skulle kunna skaffa ett gästleg och ha hur kul som helst på något kårhus, och dom instämmer. Det vore väldigt kul. Jag erbjuder mig att jag hoppar på första bästa tåg så fort jag får klartecken att dom har en ledig helg över. Men den helgen kommer inte. Alla säger att de ska höra av sig. Vad jag än föreslår, vem jag än frågar.

 

Min syster är min bästa kompis någonsin, men det vore fantastsikt att umgås med någon utanför sin familj. Någon som inte tycker att de måste ta sig an mig och göra det av välgörenhet. 

Den senaste tiden av arbetslöshet spenderats på följand sett.

Har hängt ganska mycket på folkkulturcentrum. Gamlingarna har en sån fin typ av humor som jag uppskattar. Detta skämt är hämtat från toalettens klotterplank.

 

Min blick är fäst vid en tavla med ett kösystem.

Nummer på nummer poppar upp, 999 blir till 001.

(Jag måste härifrån, jag hoppar på ett tåg, utan plan)

Närmare en timme bara sitter jag på centralstationen.

Sen åker jag hem.

 

Går jag upp och sitter på min säng i min älskade Lägr1-tröjja utan att göra någonting av dagen

 

Gör jag veckoscheman över saker jag borde göra

 

Låter jag radion spela på hög volym hela dagen, rädd för tystnaden

 

Äter jag en hel påse med chokladpraliner

 

Funderar på att boka en resa till Moskva, men är så himla feg

 

Har jag ont i magen över hur livet ser ut, här, nu och framöver

Jag är precis hemkommen från världens mest underbara Nice. Jag blev dödskär i Franska Rivieran direkt. Gamla Nices arkitektur, den långa stenklädda strandpromenaden, de enorma palmerna, franskan som jag upptäckt att jag förstår och hipsterbarerna på kvällarna. Dit ska jag återvända, när jag är äldre och kan bosätta mig på en av platåerna.

 

Här får ni ta del av den enda bilden jag tog på hela resan.

 

Jag håller din hand, våra fötter passar fint ihop. Du känner nog mina svaga andetag i ryggen, du känner nog mina fingrar i din nacken. TVn ger ditt mörka hår ett mjukt blått sken  Men det du inte känner är orosskvalpen under mina lungor. De som får mig att vilja berätta om mitt förflutna, vilja hålla dig och lova att allt är ett missförstånd. Men jag tiger. Vet redan vad du tror, vet redan vad jag gjort för fel. Och jag ångrar mig. 

 

Tio timmar senare sitter jag på ett tåg. Önskar att jag kan åka ifrån mitt huvud. Det huvud som har mina två tårfyllda ögon och ett surr av tankar. Det här skulle inte göra ont. Det skulle inte göra ont! En kyss, och ovetskapen en kyss, och sen inget mer. Mer än tårarna på min kappa.

Den här pool-turkosa skönheten hittade jag i en av Brooklyns finaste vintagebutiker som heter Monk. Pärl- och paljettbroderierna var det som fångade min blick direkt. Efter att ha provat den tittade jag på prislappen, och till min enorma förvåning kostade den här 15 dollar (98 svenska kronor)

Denna bedårande skapelse hittade jag på Beyond Retro vid Zinkensdamm. Jag visste direkt att jag ville slå till på den, men väntade två dagar. Det var ju tur för då hade jag fått ett presentkort för att jag provjobbade. Slapp alltså betala de 749 kronornaden kostade.

Idag tog jag tag i mig själv och kilade iväg till stans största second hand kedja Beyond Retro för att söka jobb. De gick igår kväll ut med att de söker personal, så jag pillade om i mitt CV och uppdaterade mitt personliga brev. Det skulle vara mitt absoluta drömjobb just nu och inför framtiden. Mitt drömyrke är nämligen att få äga och driva en vintage butik, så det här är ju världens drömtillfälle att få erfarenhet. Jag tog på mig nya kjol, finkappan och tog säkert åtta doser nässpray mot min snuva, för att göra ett bra intryck. Det kan jag också ha gjort, för imorgon får jag provjobba i butiken. Så himla roligt. Om det bara är för de fem timmar som jag får röra mig i deras lokaler som en av dom blir jag bli överlycklig! Nu ska jag ta mig ett skutt till min klänningshängare och välja ut den perfekta Jag-vill-jobba-hos-er-(och-jag-är-sjukt-cool-så-anställ-mig)-klädseln.

Efter min återkomst har jag hunnit med en del saker, trots att dagarna mest försvunnit utan att jag vet var.

Jag har bokat en resa till Nice som jag nämnde tidigare. Här är vårt hotell, det ser så filmiskt ut! Där skulle jag vilja bo i framtiden. Varje solig morgon skulle jag öppna dörrarna och dra in luften i näsan, vira sammetsmorgonrocken tätare runt kroppen och ha Sixten strykandes vid min ena vad. Det vore fint, inte sant?

Första dagarna spenderade jag mestadels i en obäddad säng med kattbullen som saknat mig. Hade sådan jetlag och skev dygnsrytm att jag till slut satt klarvaken en hel natt ända tills morgontidningen dunsade ner på hallparketten, varpå jag sov ända fram till middagstid.

Det finns en pappa som tio på kvällen frågar om vi ska gå till Träffen

Jag har en anledning att ta på mig bylsigaste tröjan och ligga under duntäcket

Mjölken smakar inte kossa, utan precis så där Arla-fräscht

21 är inte en åldersgräns för någonting

Från och med idag 12.00 träder plan B i kraft. Flighten hem var som en trans, insikten av att snart befinna sig i sitt hemland hade inte slagit till. Drömmen var tung, full med hinder, och när det medvetna simmade upp till ytan igen var jag tvungen att pressa i mig det halvljumna potatismoset tillsammans med den starka apelsinsaften.
Plan B: att ta vägen till en Europeisk storstad och balla ur för att man slösat 50 000.

Sanningen är att jag får tillbaka varenda krona för utbildningen. Lättnaden när Nori berättade det var oslagbar! För att hålla mig till planen har jag bokat en resa för två till Nice om två veckor. Därefter ska jag fortsätta resa runt i Europa. Städer som står på önskelistan är:

 

Moskva
Paris
Amsterdam
Marrakech
Reykjavik
Venedig
Budapest

 

Vi får väl helt enkelt se vart kosan styr, men första anhalt är i alla fall Nice, med en mycket fin vän!

Eller så kan man se det som en enorm styrka, det här är att ha själjvinsikt, att veta var gränsen måste dras. Skulle jag se det som ett misslyckat försök skulle jag inte våga se någon i ögonen, skulle jag inte våga erkänna för mig själv att jag är arbetslös, och egentligen inte har någon plan alls just nu. 

Så det är inget feltramp! Bara ett sätt att komma tillbaka till sig själv.