Om du någon gång blivit arg eller ledsen av något av mina inlägg är det dags att sluta läsa nu, för nu kommer det komma ett som är fullt med negativitet, ångest och förakt. Ett som är hämtat direkt ur det jäkla liv jag lever. Så stäng isådana fall ner det här fönstret.

 

Att ha färre kompisar när man är i 20 års åldern, än vad ens pappa har när han är 50. Det är något som skär djup inom mig. Efter gymnasiet lär man sig att man måste vårda dom relationer man har. För särskillt många tillkommer inte. Och till en början är det lätt, gymnasietiden är inte glömd, andra människor har inte kommit i mellan. För det är just det som hänt. Jag sitter kvar på samma jäkla ställe, medan alla andra har börjat bygga sina liv, på helt annan ort. Uppsala, Norrköping, Tanzania, Linköping. Inte en jäkel finns kvar. Och jag ligger fortfarande och stirrar upp på det räfflade taket.

 

Men är man arbetslös, kan man åka till alla dom där städerna, om man bara var välkommen. Jag beskriver i målande ord hur vi skulle kunna skaffa ett gästleg och ha hur kul som helst på något kårhus, och dom instämmer. Det vore väldigt kul. Jag erbjuder mig att jag hoppar på första bästa tåg så fort jag får klartecken att dom har en ledig helg över. Men den helgen kommer inte. Alla säger att de ska höra av sig. Vad jag än föreslår, vem jag än frågar.

 

Min syster är min bästa kompis någonsin, men det vore fantastsikt att umgås med någon utanför sin familj. Någon som inte tycker att de måste ta sig an mig och göra det av välgörenhet.