Tillbaka till att inte känna någonting alls. Förutom en dysterhet.

Vinden ven runtom min rufsiga fläta. En lång höst nalkas, trots att våren står i blom.

Tre veckor kvar av frihet. Tre veckor då min räddning lider av pollenallergi.

Ska inte ta kontakt. Med någon av dom. Det tjänar ingenting till.

720 timmar är allt som krävs för att vi ska vara i samma land igen.

Han återvänder med flyget, precis som han lämnade det för 100 dagar sedan.

Om 720 dagar kommer obehaget komma tillbaka.

Känslan av att varje dag utan honom är bortkastad.

Du är inte i ett blått rum med mekaniska rullgardiner, rummet har en svart fondvägg. Snälla du minns var du är, vem du delar säng med! Kom ihåg vad du håller på med. Att du är ett lika stort svin som alla andra. Kom ihåg att du kan krossa hjärtan precis så som du fått ditt. Snälla du, var den ärliga, den som inte sårar så djupt.  Den som faktiskt kan dra sig ur, som inte känner att värmen är allt för lockande!

 

Jag tänker hela tiden på det, att jag inte ska bli som honom. Inte göra samma dundermisstag. Att inte släppa in någon, så där på djupet för att sedan släppa taget. För det går inte. Då går man sönder inuti. Det är det så mycket lättare att låta saker gå förbi. Spela svårfångad i hopp om att han kanske, kanske inte hör av sig. Att vi ska förbli bekanta. Men ska jag vara ärlig är vi nog redan förbi det stadiet. Det har vi varit ända sedan halloweenfesten då Alladin kysste Den lilla sjöjungfrun. Ända sedan de stod, varma av vin utanför en lokal och höll om varandra. Jag trodde bara att det var vinet som gjorde att vi stod där, tätt intill, och det kanske det också var. Men en annan kväll sisådär ett halvår senare hände det igen. Och nu händer något på riktigt. Det är inte bara en drinklek som fört med sig ett hångel. Vi träffas ensamma, utan alkohol.

Men allt jag tänker på är att jag inte får låta något växa. För minnet av en central park, torr pastasallad och blöta pussar lever kvar. Något som försvann för länge sedan. Något som fortfarande gnager. Plötsligt har jag blivit honom, och någon annan har tagit min roll som passionerad, trånande, ovetande. Fast han vet. Det var jag noga med att se till