och när du lämnar mig,

För er som glömt bort det tänker jag flasha med att jag varit med i en musikvideo till en väldigt fin låt!

Ett solbeklätt London och jag ser honom närma sig i en av de vita tröjorna

Jag tror jag håller på att bli utbränd. 18 år och mentalt påfrestad till den grad att jag börjar tappa fotfästet.

Ansiktet tryckt mot täcket.

Om jag vore ett djur skulle jag antingen vara en antilop eller en hjort. Långbenta nästan gängliga varelser med bedårande smala ansikten och ögon mörka som kol. ÅH de är så vackra! Att kunna springa snabbt då faror närmar, eller hoppa glatt då ängen ligger fri framför en. Det vore drömmen!

Ingen motivation till att göra läxor

Gröna Lund fylldes en fjärde gång det här året, och det förståeligt då The Ark har sin absolut sista spelning den kvällen. Alla, unga som gamla har tagit sig dit för att ta farväl av det glamrockiga band alla har sina egna minnen till. Mina minne är att som åttaåring dansa till låtar som Let Your Body Decide. Och showen är spektakulär, som vanligt! 3 klädbyten hinns med innan extranummrena tar vid. Och det är då det smäller till och blir så där fantastiskt bra. Ett mellansnack som sammanfattar deras historia, nutid och framtiden. Ola uppmanar oss att tro på styrkan när allt är skit, och att det nu är vår tur att sprida budskapet vidar. Sist ut kommer låtarna jag längtat efter, Calleth You Cometh I och It Takes a Fool to Remain Sane. Allting brister i en kaskad av konfetti och tårar. Ja, det är verkligen jag som ska sprida bandets anda nu. Låtarna passerar inte bara förbi, utan de lämnar avtryck. Som att jag vet att jag måste genomföra mina flytta-till-London-planer. Det är så här en konset ska vara, som den näst bästa i mitt liv.

Upp nio, gå till skolan, ta sig hem för att planera middag till sig själv.

Idag har jag upplevt en sån där dag jag inte vill uppleva.

Det blir lite tunt med bilder här eftersom jag inte rört kameran på två veckor, vilket är synd! Men med det menar jag inte att min kreativa sida vilar, tvärt om! Jag har redan sytt en toall (=prototyp) till min blivande cape. Nu väntar jag bara på att jag och mamma ska åka för att köpa ylle och päls. Dessutom blev jag så inspirerad av ett "samtal" jag hade med en god vän, att jag nu syr en 70-tals klänning i ett brunt Marrimekko tyg från samma årtionde. woop woop!

En dag som idag går det väl inte att undvika att skriva om det som hände för tio år sedan. Jag avslutade kvällen med att se 2:ans dokumentär om 9/11-katastroferna, ja just det, katastroferna. Det som blivit mest uppmärksammat är ju attacken på World Trade Center, men inte att förglömma att det var fyra plan som råkade ut för nästan samma öden. Och visst går tankarna till de som befann sig på Manhattan eller ännu värre på någon av de våningar som kom att kollapsa. Men just nu är jag rörd av det mod och tapperhet passagerarna på Flight 93 hade som själva tros ha tagit kontroll över planet och krashat på en åker, och därmed räddat åtskilliga andra.

Håkan, åh älskade Håkan! Än en gång bjöd han på en sprakande show, den här gången på stadens största nöjesfält. Han öppnar storslaget. Tro och Tvivel får händerna att slå i takt. Det får hjärnan att slå på autopiloten när det gäller texten så att det bara är att njuta. Och redan två låtar är halsen sprakig, för det går inte att sluta att sjunga med om hatkärlek, misstro och fågelkvitter i hjärtat. Kom igen Lena! blir kvällens absolut bästa låt som sedan följs av en späckad timme till. Och kvällen avslutas med en av dom finaste Du är snart där -versionerna jag hört. Till och med en tår fick rinna ner över kinden.

Att uppfylla min medmänskliga skyldighet och dela med mig av guldklimpar jag hittar är något jag tänker göra. Så lyssna och njut för guds skull! Basen och sången får er att svänga med oavsett vad ni tycker om det!

Efter regn kommer solsken. Det är ett uttryck jag helt enkelt inte tål, men just idag stämmer det så himla bra in. Jag vaknade i tid (bara en sånn sak), förberedde frukost jag kunde tänka mig att äta utan att få ångest, och hittade kläder ur högarna på golvet utan att gräva mig till Kina. Jag tog på mig ett par jeans till och med. Hör och häpna! Jag visste helt enkelt från början att den här dagen skulle bli något alldeles speciellt.

De senaste två dagarna har verkligen varit förfärliga. Igår såg jag fel på schemat och missade min enda lektion. Så igår kväll tänkte jag att det ska fasiken inte bli något liknande idag, men... Jag stängde av väckarklockan i sömnen och försov mig helt enkelt. Så idag har jag segat runt i mjukiskläder, varit allmänt äcklad av mig själv, mått illa av all mat jag försökt äta, sovit 2 timmar framför tvn av ren tristess. Och nu ska jag iväg på styrelsemöte.

Jag fick den här låten skickad till mig av en vän, och det finns nog ingen text som kan beskriva bättre hur jag känner, inte ens de meningar som jag själv lyckas få ner via tangenterna.

Utanför fönstret är det en sån där blå-himmel-fina-klänningar-dag, men här nerbäddad i min säng är det snarare en Lyssna-på-Thåström-inte-visa-sig-för-någon-dag. En otroligt opassande dag för att jobba, och dessutom ha släktmiddag! Alla mina kläder ligger utslängda på golvet och jag stänger bara dörren då mamma kommer med damsugaren. Jag lyssnar på låtar om brustna hjärtan, trots mitt bara fått några osynliga repor.

På en cykel i uppförsbacke

E säger drömskt: Vi måste skaffa en öppen spis, och en skinnfåtölj. Så jag kan bli en gammal gubbe som dricker årgångscherry. Och du är golden retrievern som ligger vid mina fötter. Mitt enda problem är var jag ska få tag på cherryn någonstans...