Jag håller din hand, våra fötter passar fint ihop. Du känner nog mina svaga andetag i ryggen, du känner nog mina fingrar i din nacken. TVn ger ditt mörka hår ett mjukt blått sken  Men det du inte känner är orosskvalpen under mina lungor. De som får mig att vilja berätta om mitt förflutna, vilja hålla dig och lova att allt är ett missförstånd. Men jag tiger. Vet redan vad du tror, vet redan vad jag gjort för fel. Och jag ångrar mig. 

 

Tio timmar senare sitter jag på ett tåg. Önskar att jag kan åka ifrån mitt huvud. Det huvud som har mina två tårfyllda ögon och ett surr av tankar. Det här skulle inte göra ont. Det skulle inte göra ont! En kyss, och ovetskapen en kyss, och sen inget mer. Mer än tårarna på min kappa.