Det är frustrerande att växa upp, att komma som yngst in i en familj och förväntas agera. Nu tänker jag inte i första hand på vem jag är, utan vilka alla andra är. De senaste veckorna har jag hamnat i diskutioner som fyllt mig med lustighetskänslor och tillslut mina ögonvrår med tårar.

Genom åren har skapat mig en bild av vilka alla i min omgivning är. Jag känner exempelvis en viss person som min mamma, en annan som min pappa och någon annan som min farmor. Och hittills har jag vävt ihop en bild av hur dom kopplats samman och hur dom agerar tillsammans. Men tänk om jag vävt fel och fått ett annat mönster än vad resten ser. Och det är just det jag insett jag gjort.
Det värsta är att inse att personer gjort saker mot sig själva och andra som inte alls går ihop med min bild. Det kan vara en släkting jag tror är stabil och robust på insidan, som istället visar sig vara den det stormar mest inom. Eller någon jag alltid ansett hade idealfamiljen, som visar sig bete sig annorlunda när jag inte är närvarande, vilket resulterar i kaos hos dem.

Det är här jag kommer in i bilden. Jag måste hädan efter ta konsekvenserna av det jag vet. Jag måste själv bestämma mig om jag ska strunta i det som kan finnas bakom masken, eller om jag ska gå mot konfrontation. Frågan är om jag vågar konfrontera med risken att jag får veta ännu mer saker som förstör min bild. För jag trivs med dom jag tror personerna är. Samtidigt är det nog rättvisast att både jag och personen i fråga får "reda ut" vad som hänt och inte hänt. Så att man därifrån kan frörstå varandra lättare.

Invecklat och psykologiskt? Ja, men det är lite spännande och fantastiskt att titta på grupppsykologi. Borde kanske plugga det och skita i drömmarna om mode och Frankrike?