Windowshopping my life away
Jag stod i dörren och hindrade dig från att gå
Gå ifrån alla, gå ifrån mig
Känslan var så bekant
Som en käftsmäll jag upplevt ofta
Inom mig skrek det, stoppa honom!
Det var dig jag ville dela soffan med
Inte två andra
Du gick
Det var slutet på den kvällen
Varför gjorde jag så. Varför tog impulserna över och lät mig se besviket in i hans ögon. Varför? Jag kan bara anta att jag ville ha honom där. Att han är en god vän jag önskar få mer tid med. Att jag sen ville dela soffan med honom, det sa jag självklart ingenting om. Eftersom jag inte ens kan förklara det för mig själv. Men det är något med hans närhet. När jag lutar huvudet mot hans axel och ser in i hans bruna ögon känns det lugnt. Varken nervöst eller obehagligt nära.
Kommentarer
Trackback
